Tags

, , , , , , , , , , , ,

Arthur PeDen 28 juli dog min morbror. Arthur Pettersson i Kolbäck, även känd som Arthur Pe. Han blev 96 år och han har arbetat HELA sitt liv och då främst med mässing. Andra längtar efter pensionen men inte Arthur. Han fortsatte att arbeta, dag ut och dag in. Det var hans liv dä sä.

Min moster och min kusin med familj hade ordnat en så fin begravning i Kolbäcks kyrka. Vi sjöng “Tryggarekan” (tänk att jag trodde att den hette så) ;-), Den blomstertid nu kommer och en psalm till som jag inte minns nu. De hade en sångare från Kolsva, Mikael nånting, och jag säger bara OJ, vilken pipa den mannen hade. Eller som mamma sa: Tommy Körberg kan slänga sig i väggen! 😀 Han sjöng så otroligt fint, dels Fattig bonddräng och Som en bro över mörka vatten. Så vackert. De hade även Strövtåg i hembygden som framfördes på orgel och Air av Bach (berättade Maj för oss, det listade jag inte ut själv). Kistan var vit och prydd med blommor i rött och vitt och Arthurs vackra ljusstakar i mässing. Ett foto av honom fanns också där och framför det hade min kära kusin lagt hans arbetshandskar. Det blev så symboliskt och fint. De där handskarna VAR Arthur! Det kändes helt rätt.
Arthurs blommorOtroligt vacker roskransKolbäcks sångfåglarLångbord
Mariatta, prästen i Kolbäck, pratade och berättade så träffsäkert och varmt om Arthur, om hans liv, om att han tog allt med ro, ingen stress och att han ALLTID hade tid för ett samtal. Ett samtal som kunde handla om allt mellan himmel och jord. Det skrev vi också på vår bukett, vi skrev “Tack för alla trevliga pratstunder”, för det har vi haft, alla i min familj. Monsieur pratade gärna och länge med Arthur. Unge Monsieur var så intresserad av hans verkstad, hans arbete med mässingsljusstakarna och alla hans maskiner. Unga Mademoiselle hade under hela sin uppväxt små pratstunder på förstukvisten vid lekstugan hos min kusin. Där skulle hon alltid bjuda Arthur på kaffe med dopp. Och han ställde upp. VARJE gång! Så där satt de tillsammans och konverserade. 🙂

Efter begravningsgudstjänsten åkte vi alla till Svedvi och åt smörgåstårta och pratade gamla minnen. Där pryddes alla borden av Arthurs skinande blanka ljusstakar. Jag har alltid haft så svårt att förstå att man ska ses efteråt, och sitta och skratta och prata när alla egentligen bara är ledsna men jag börjar förstå att det kanske inte är så tokigt ändå. Man är många som tillsammans har en stor mängd olika minnen av personen som gått bort. Gamla minnen som man inte ens visste om att man hade, väcks plötsligt till liv igen. Och det var också morbror Arthur expert på. Gamla minnen. Han kunde berätta om ALLT från förr i tiden. Han hade minne som en häst trots sina 96 år. Jag tycker själv att jag minns så dåligt redan nu. Hur ska det då bli med minnet om jag får leva tills jag blir lika gammal som Arthur?

Och tänk så mycket släktingar man får träffa på en och samma gång, som man kanske inte har sett på år och dar. Ja, vissa av de som var där var det nog 25-30 år sedan jag såg sist. Det är ju inte klokt! :-O

Efter kaffet körde Monsieur mig och mamma till Kolbäcks kyrka igen och vi tittade på alla de vackra blommorna som Arthur hade fått. De hade lagt ut dem utanför vid kyrkväggen, på vänster sida om kyrkan. Det var så många fina blomsteruppsättningar.

Det var en sorglig dag men mitt i all sorg så var det en så fantastiskt fin dag och så bra ordnat. Det var en vacker begravning, det kunde verkligen inte ha blivit bättre.

Och när jag dör kan de gärna boka in Mikael, den sjungande ICA-handlaren från Kolsva, som sångare. Den rösten får gärna eskortera mig till himlen när det är så dags.